Rest in peace Rick

Av någon anledning såg jag de sex första avsnitten av The Young Ones runt en miljon gånger i mina unga tonår och jag tror det har präglat mig mer än vad som kanske är nyttigt. Vila i frid Rick Mayall.

Kulturförstöring

När ljuset släktes i salongen lutade jag mig åt sidan och viskade till mina med besökare ”Det är ett stort monster som förstör saker… Det kan inte misslyckas!” Och under de första minuterna trodde jag faktiskt på det själv. Trots de alldeles för välkända intro scenerna, trots Bryan Cranstons hackiga repliker (för han kan ju så mycket bättre!) och trots det sega, sega tempot så trodde jag faktisk att det inte gick att misslyckas. Det skulle ju trots allt handla om ett stort monster som förstörde saker! Men det gick att misslyckas. För man fick ju nästan aldrig se monstret! Det tog närmare 1,5 timmar innan den stora kille intog scenen (då hade ett par mindre ödlor röjt runt ett tag men vem vill se förbandet när man väntar på den stora arenarockaren?) och då var det redan försent… Allt kändes som en mediokert författad TV serie, ett antal 20 minuters sekvenser efter varandra som egentligen inte hade så mycket med varandra att göra. Ett tag kändes det som den enda röda tråden var Ken Watanabe som hasade sig igenom var tredje scen och viskade japansk visdom. När man väl fick se The Original G så var det dock väldigt vackert, 3Dn var väldigt välgjord och de sista 20 minuterna är visuellt något av det snyggaste jag sett i jättemosterväg.  Men det räcker inte riktigt för att motivera ett biljettpris på 150kr (ink 3d glasögon).

(Dont) Wish You Was Here

Okej, jag gillade faktiskt Garden State, jag gillade Scrubs (i början) och American Independent är väl min favoritfilmgenre… Men när jag ser trailern till Zach Braffs senaste sköna-snubbe film så kräks jag lite i munnen.

Det känns som jag borde gilla den här filmen. På ytan verkar det vara en Juno en The Squid and The Wale eller en Little Miss Sunshine, en lagom querky film om halvknäppa indieamerikaner som drar runt, vänder upp och ner på sin värld och sedan hittar sig själva i bråten. Men samtidigt är det något som känns fel, väldigt fel. Jag får känslan av att allt är så fruktansvärt mallat.  Whish I Was Here känns som en film av någon som vill göra en querky american indie, inte som en film av någon som faktiskt har någonting att säga. Och det är väl där problemet ligger. För en vilja att göra en genrefilm behöver inte vara fel, Quentin Tarantino och bröderna Coen gör det fantastiskt bra, men fyller man inte genreskalet med någonting eget blir det bara yta och tomma poser man sett tusen gånger tidigare. Men jag kan ha fel… Jag har bara sett trailern. Det kanske är den det är fel på, filmen kanske är fantastisk… kanske.

Glöm Underwood, Kaan är lögnens okrönte konung

Året innan Netflix och House of Cards kom och tog världen med storm hade en annan serie om lögn, falskspel och intrikata intriger premiär på TV kanalen Showtime. En serie med ett snarlikt namn men med ett mörker och en humor som Cards inte kommit i närheten av. Det är dramakomedin House Of Lies med den alltid lika fantastiska Don Cheadle i huvudrollen (uppbackad av ett par andra riktigt bra skådespelare som t.ex: Kristen Bell (Veronica Mars) och under första säsongen även Richard Schiff! (West Wing). Serien, som bygger på boken med samma namn, kretsar kring managementkonsulten Marty Kaan och hans team av slipade konsulter som reser runt USA och gör det konsulter gör bäst, ljuger, ljuger och ljuger lite till.

Don Cheadle gör ett fantastiskt jobb som superkonsuten Kaan, en blandning av Don Draper, Frank Underwood och Tom Cruices Frank T.J. Mackey i Magnolia. Och även om karaktärerna som alltid i denna typ av serier är skruvade ett par extra steg så har flera av dem fått djup och dimensioner man ofta kan sakna i denna typ av 30 minuters serier. De första avsnitten var (också det vanligt i seriesammanhang) inte de bästa, seriens ramar och konflikter måste etableras väldigt snabbt vilket gör den lite platt. Men tar man sig för bi det och håller ut fram till avsnitt 5-6 så väntar en fantastisk åktur.

Säsong 1 finns på Netflix, säsong 4 har precis dragit igång i USA.

Louis Szekely är tillbaka

Snart är han tillbaka, Louies CK i rollen som Louie. Det kan vara det bästa som hänt sit-coms sedan Seinfeld (ok, inte riktigt, det är helt olika saker och går inte att jämföra. Som ett äpple och en operett. Men! Båda är kul och går på TV, vilket man inte kan säga om operetter och äpplen…).  Den 5/5 är den fjärde säsongen av den Emmyvinnande serien tillbaka på amerikanska FX efter ett 19 månader långt uppehåll, hur man ska få tag på den här är dock fortfarande ett mysterium (vad jag vet har den aldrig visats på någon svensk kanal, den första säsongen fanns tillgänglig via en streamingtjänst under en period men hade försvunnit senast jag kollade). Louie är något så ovanligt som en autör-tvserie, Louies CK har fått full kreativ frihet och skriver, regisserar och klipper alla avsnitten själv vilket gör att TV bolaget helt ställts utanför den kreativa beslutsprosessen. Det gör att det blir en svajig serie med toppar och dalar, men för varje misslyckat avsnitt finns 2-3 fantastiska episoder. Det är en serie där man aldrig vet vad som ska komma… förutom att det kommer vara vansinnigt, mörkt och oftast väldigt roligt. Så kolla in säsong 1-3 på DVD och håll tummarna för att fyran dyker upp på tv eller streaming snart.

En gång till! En gång till! En gång till!

Okej, vi kör en gång till då. Efter en fyra år lång paus är nu Work tillbaka igen! Äntligen, ropar du säkert… Men kanske också, varför?!?! Är det för att Kent ska släppa en ny skiva? Är det för att det snart är val och hela världen blivit nazister eller är det för att en podcast bara skulle kännas så 2013? Vem vet. Inte vi. Det vi dock vet är att du nu kan komma hit ett par gånger i veckan igen och läsa smarta, intressant och ibland roliga inlägg om det mesta (men allra mest om populärkultur i alla dess former). Så, välkomna tillbaka. Nu kör vi!

Vill du se mina etsningar?

Gillar du detaljerade illustrationer av lepra och herpes får du inte missa utställningen Läke Konst som öppnar till helgen på Waldemarsudde! En väldig massa vackra, konstiga och, ja… annorlunda bilder från det superhemliga Hagströmer biblioteket på Karolinska Institutet ställs nu ut till allmän beskådan. Vackert.

Corey Haim R.I.P.

Jackson och Swayze i all ära… Men nu är jag verkligen ledsen. Hjälten från min absoluta favoritfilm när jag växte upp (The Lost Boys) trillade just av pinnen och världen kommer aldrig bli sig lik igen. Corey Haim knarkade sig (troligtvis) hela vägen till has-been himlen under gårdagen och världen har blivit en tonårshjälte fattigare.
Vila i frid Corey…

The Thrills – Whatever Happened To Corey Haim?

Home invasion

Med risk för att hamna i inrednings-TV-träsket (snälla någon… lägg ner hela Simon & Tomas skiten, det är ju ändå bara glorifierad TV-shop) så skulle jag vilja tipsa om Todd Selby. Todd är en amerikansk fotograf som tar väldigt fina bilder på kreativa människors lägenheter. Det är sjukt snygga, roliga och inspirerande bilder på allt möjligt som folk har hemma. Från möbler… till illustrationer, böcker, prylar och stuff…
Kolla in sidan och/eller köp boken.

The Oscars, part 2.

Point Break av... Kathryn Bigelow!

Då var galornas gala över för denna gång och (som tur var) så blev inte James Camerons X-Box äventyr den stora vinnaren detta år. I stället var det Kathryn som sopade mattan med alla vilket faktiskt känns lite mer 2010.

Som tippat gick det inget vidare för Quentin och Inglourious Basterds men Christoph Waltz fick i alla fall en guldgubbe för bästa mannliga biroll och vi får hoppa att han dyker upp i fler spännande saker framöver.

13 av 24 rätt lyckades jag i alla fall pricka in (alla vinnare hittar du här) vilket känns ok, godkänt men inte jättebra.