Det finns inga ord

Jag är inte längre ledsen att jag missade när Depeche Mode spelade på Globen för några veckor sedan. Jag såg dem nämligen på Annexet igår. Reinkarnerade i form av Sveriges största popband Kent. Och jag säger detta som något verkligt positivt. Konserten igår var kanske den bästa jag sett med Kent någonsin.

Det var den första av fyra sedan länge utsålda konserter i Stockholm. Och starten på vårturnén, den första sedan 2008.

I och med den nya skivan Röd har Kent tagit ett tydligt steg från rocken mot en betydligt mer elektronisk ljudbild. Det har antytts på de senaste skivorna innan men på Röd tog man steget fullt ut. Och när Kent igår spelade låtar från den nya skivan lät det som Depeche Mode under deras allra bästa stunder. Tunga basgångar och  kraftiga elektroniska beats mullrade ut ur högtalarna. Även vissa av de äldre låtarna var omarrangerade för att mer passa in i det nya stuket. Jag märkte knappt när den annars så lättidentifierbara Musik non stop började.

Även om tonvikten ligger på nya skivan, 6 av  totalt 19 låtar som de spelar under kvällen kommer från den, så hinner de med en hel del från det tidigare materialet också. De äldsta låten de spelar kommer från Isola, den sällan liveframförda OWC.

Musiken backas upp av ett otroligt häftigt bild- och ljusspel och när som sista låt inte spelar 747 utan Mannen i den vita hatten (16 år senare) så singlar konfetti i form av röda fåglar ner bland den hänförda publiken. Då vaknar jag ur trancen och konstaterar att gammal är äldst och att Kent kanske aldrig låtit bättre.

2010-02-25 – Kent @ Annexet. FOTO: Emma Svensson/ROCKFOTO

A story of boy meets girl.

Såg (500) Days of Summer härom dagen. För andra gången. Såg den för första gången för ett par veckor sedan. Jag älskar den verkligen. Men det var väl i och för sig mindre oväntat än att Band of Horses spelningen i Göteborg i vår skulle sälja slut fortare än fortast (det tog åtta minuter). En film som innehåller Zooey Deschanel, en massa pop-referenser och ett grymt soundtrack och dessutom är en romantisk komedi är allt som krävs för att få mig på knä. Jag har velat se den sen jag såg trailern förra våren. Den gick dock så kort tid på svenska biografer att jag av olika skäl lyckades missa den. Men nu är den släppt på dvd. Hyr den nu!

Upptäckte igår till min stora glädje att Zooeys band som hon har tillsammans med M. Ward, She & Him, kommer till Stockholm och Kägelbanan i maj. Det ska bli väldigt intressant. De släpper dessutom ett nytt album (det andra i ordningen) i början av april.

After the gold rush

För en sportfantast som jag så är det naturligtvis mumma med vinter-OS just nu. Det går på ett antal tv-kanaler och från kvällen fram till morgonen. Underbart härligt med alla svenska framgångar också. Kalla och Haags fantastiska sprint-final igår var ju otrolig att se, om än gastkramande.

Sprint är ju en av vinter-OS nyare grenar. Tillsammans med bland annat freestyle och snowboard. Däremot berättade en vän häromdagen för mig om den bortglömda vinter-sporten skid-balett. Denna graciösa skidsport försvann tyvärr från OS-programmet efter 1988. Kolla på filmen nedan för att se om ni tycker att det var ett bra eller dåligt beslut.

Robyn släpper ett, två, tre album i år

Det har ju knappast varit tyst om Robyn sedan hennes nytändning i och med den första skivan på hennes egna bolag Konichiwa Records 2005. Men trots detta har uppföljaren faktiskt dröjt. Tills nu. I år ska tydligen Robyn släppa hela 3 stycken album. Detta berättar hon om i en intervju i tidningen Bon.

Senast jag såg Robyn live var på förra årets Way out west. Det var en av festivalens bästa (och mest välbesökta) spelning med gästspel av bland annat Dr. Alban, Lykke Li och Royksopp.

White winter hymnal

Stockholm och Sverige har åter drabbats av totalt snöokaos så här inför helgen. SMHI rekommenderar människor att stanna inne. Och det är väl lika bra eftersom SL i vanlig ordning inte verkar räknat med att det ungefär en gång per år är vinter i Sverige. Detta medför att man mer eller mindre får vara beredd på ett Alive-äventyr för att ta sig från punkt A till punkt B i Stockholmsregionen just nu. Himla tur att det är OS på TV i helgen. Dessutom såg jag att fyran visar den första Ghostbusters-filmen imorgon.

Om man trots allt vågar sig ut imorgon kan jag rekommendera Taxi, Taxi på Debaser. Tvillingduon hajpades något otroligt när de började göra väsen av sig för sisådär fem år sedan. Men sen var det rätt tyst i några. I höstas kom dock första fullängdaren ”Still standing at your back door”. Har sett dem live ett antal gånger och skulle nästan säga att det så de gör sig bäst.

Skrivkramp?

Dagens Photoshop

Måste tipsa om den fina bildbloggen Lou Reed i Tweed (tack för tipset Kalle) som lägger upp fina Photoshopade bilder av kulturikoner i…  oväntade miljöer?!

Som Lou Reed i Tweed eller Nick Cave på Rave.

Små visuella haikus för alla oss som gillar ordvitsar och kulturhumor.

Travis-Helmer

Text TV rubriken löd något i stil med ”Nyinspelning av Taxi Driver”… WTF tänkte jag. Inte den också… En efter en våldtas gamla klassiker, tuggas upp av Hollywoodmaskineriet för att sedan skitas ut som en brun menigslös sörja… Helt befriad från all den originalitet, nytänk och mod som ofta fanns i originalet. Det har hänt med allt från Rolerball till Bad Lieutenant, och nu verkade det alltså vara på gång att hända en av de bästa enstöring-till-man-som-inte-blev-kramad-av-pappa-och-nu-hatar-allt filmerna genom tiderna… Taxi Driver.

När jag läste vidare så visade det sig till min stora lättnad att det trots allt inte rörde sig om en McG film. Det visade sig att allas vår skogstokige dansk, Lars Von T, uttryckt intresse för att ta sig an Travis öden och äventyr och åkt till Berlin för att träffa Martin och snacka om saken. Hur det nu går med de hele får vi väl veta med tiden… Precis som när Marry Harron skulle ta sig an American Psycho kan man väl tänka sig att om någon kan så… Men som sagt…

The idea had been growing in my brain for some time: TRUE force. All the king’s men cannot put it back together again… Danskdjävlar!

Heaven is a place on earth

Det verkar svepa någon form av andlig våg över svensk musik just nu. Jag är verkligen inte först med att inse detta. Har hört och läst om detta både i radio och tidningar. En av de första ut i denna nya våg får man väl säga var Moto Boy med sin debutplatta från 2008. Han kommer för övrigt med uppföljaren ”Lost in the call” i mars. Sen kom förra året Jonathan Johansson med sitt mycket starka debutalbum ”En hand i himlen” och fortsatte trenden.

När nu David Pagmar bytt från engelska till svenska texter och också kortat artistnamnet från Montt Mardé till Monty så verkar även han drabbats av någon form av behov av att besjunga det andliga. I alla fall i första singeln ”En till himmel”. Som för övrigt gästas av Lorentz (från Lorentz & M Sackarias) med sitt väldigt speciella ”au”-rap-uttal som jag verkligen inte förstått grejen med. ”En till himmel” är en rätt trevligt bit som växer med lyssningarna och vars dess lån (”lalala”-biten) från Bob Dylans ”I want you” (som även Håkan Hellström lånade ifrån i ”En vän med en bil”) gör melodin svår att inte fastna för.

Girlfriend in a coma

Ny tid, ny strid.

Vi gick på julledighet och verkar inte riktigt ha hämtat oss än. Snarare hamnade vi i någon form av bloggkoma. Vi ber naturligtvis om ursäkt för detta och lovar bättring. Nu ska här bloggas. De utlovade listorna kommer inom kort och dessutom lovar vi höja inläggstakten i jämförelse med förra året. Nu ska det skrivas om populärkultur. I denna bistra vintern behöver vi ju annat att tänka på än att det är mörkt och kallt. Så håll koll på den här bloggen, inom några timmar kommer nästa inlägg!