Upptäckte precis att Pixies kommer till Gröna Lund i sommar. Otroligt kul att de kommer hit men valet av spelställe känns ju ganska märkligt. Nu överraskar ju visserligen Gröna Lund med några ”smalare” som de klämmer in mellan alla Sean Bananer och Lalehs etc. Såg till exempel Beck där 2001. Tycker nog inte att konserterna där brukar bli så speciellt minnesvärda dock, de brukar väl dessutom hålla sig till att entimmesformatet. Det är ju ett sympatiskt pris dock, speciellt om man vill se några stycken konserter och löser säsongskort. Pixies spelade ju i Stockholm i höstas (då i Munchenbryggeriet) så de invigda har ju haft sin chans att se dem på mer konventionella spelställen. Jag såg dem på Hultsfred kanonåret 2004 (samma år som Air, Broder Daniel, Kris Kristoffersson, Morrissey, Phoenix och PJ Harvey spelade på den nu nedlagda festivalen) och även på Where the action is 2009. Hultsfredsspelningen minns jag som riktigt bra. Båda de spelningarna inkluderade även Kim Deal på bas, nu har hon ju hoppat av bandet (igen).
Jag tror jag hade hört talas om dem innan men det var under Way out west i somras som jag blev riktigt nyfiken för bandet Steget. De ett av de artisterna som gjorde en bejublad spelning på en av klubbarna som det var absolut omöjligt att komma in på. Tror de spelade i Annedalskyrkan och jag försökte faktiskt inte ens komma in. Däremot försökte jag komma in på JJs spelning på Världskulturmuseet samma kväll. Det gick inget bra alls.
Men i alla fall, Steget består av Matilda Sjöström och Nils Dahl och de släppte i maj i år debutalbumet ”Förändrar allting”. De sjunger på svenska och musiken är lågmäld pianobaserad pop. Väldigt bra. Man kan inte hålla på och ångra att man missat konserter hela tiden men jag hoppas att jag kommer få se dem live inom en snar framtid. Även om det med stor sannolikhet inte kommer bli med lika fin inramning som Annedalskyrkan ger.
Ett av de senaste årens mest omfamnade band, Band of horses, kommer med nytt album i vår. Den 18e maj släpper bandet sitt tredje album. Inom kort beger de sig ut på turné och i mitten av april når de Sverige, dock endast Göteborg. De biljetterna sålde ju slut åtta minuter så man kan ju gissa att förväntningarna kommer vara rätt stora på den nya skivan. Jag såg de live på förra årets Way out west men blev faktiskt lite besviken. Tror att det var inramningen, att spela mitt dagen på en festival passar inte alla band. På skiva tycker jag dock att de låter fantastiskt.
På tal om Way out west så har de börjat släppa artister till sommarens festival med allt högre frekvens. Idag var det dessutom lite dignitet på släppet. M.I.A. och Paul Weller. Man tackar. M.I.A.s konsert i sommar lär ju bli enormt upptrissad och säkerligen en av höjdpunkterna på festivalen.
Jag är inte längre ledsen att jag missade när Depeche Mode spelade på Globen för några veckor sedan. Jag såg dem nämligen på Annexet igår. Reinkarnerade i form av Sveriges största popband Kent. Och jag säger detta som något verkligt positivt. Konserten igår var kanske den bästa jag sett med Kent någonsin.
I och med den nya skivan Röd har Kent tagit ett tydligt steg från rocken mot en betydligt mer elektronisk ljudbild. Det har antytts på de senaste skivorna innan men på Röd tog man steget fullt ut. Och när Kent igår spelade låtar från den nya skivan lät det som Depeche Mode under deras allra bästa stunder. Tunga basgångar och kraftiga elektroniska beats mullrade ut ur högtalarna. Även vissa av de äldre låtarna var omarrangerade för att mer passa in i det nya stuket. Jag märkte knappt när den annars så lättidentifierbara Musik non stop började.
Även om tonvikten ligger på nya skivan, 6 av totalt 19 låtar som de spelar under kvällen kommer från den, så hinner de med en hel del från det tidigare materialet också. De äldsta låten de spelar kommer från Isola, den sällan liveframförda OWC.
Musiken backas upp av ett otroligt häftigt bild- och ljusspel och när som sista låt inte spelar 747 utan Mannen i den vita hatten (16 år senare) så singlar konfetti i form av röda fåglar ner bland den hänförda publiken. Då vaknar jag ur trancen och konstaterar att gammal är äldst och att Kent kanske aldrig låtit bättre.
Såg (500) Days of Summer härom dagen. För andra gången. Såg den för första gången för ett par veckor sedan. Jag älskar den verkligen. Men det var väl i och för sig mindre oväntat än att Band of Horses spelningen i Göteborg i vår skulle sälja slut fortare än fortast (det tog åtta minuter). En film som innehåller Zooey Deschanel, en massa pop-referenser och ett grymt soundtrack och dessutom är en romantisk komedi är allt som krävs för att få mig på knä. Jag har velat se den sen jag såg trailern förra våren. Den gick dock så kort tid på svenska biografer att jag av olika skäl lyckades missa den. Men nu är den släppt på dvd. Hyr den nu!
Upptäckte igår till min stora glädje att Zooeys band som hon har tillsammans med M. Ward, She & Him, kommer till Stockholm och Kägelbanan i maj. Det ska bli väldigt intressant. De släpper dessutom ett nytt album (det andra i ordningen) i början av april.
Stockholm och Sverige har åter drabbats av totalt snöokaos så här inför helgen. SMHI rekommenderar människor att stanna inne. Och det är väl lika bra eftersom SL i vanlig ordning inte verkar räknat med att det ungefär en gång per år är vinter i Sverige. Detta medför att man mer eller mindre får vara beredd på ett Alive-äventyr för att ta sig från punkt A till punkt B i Stockholmsregionen just nu. Himla tur att det är OS på TV i helgen. Dessutom såg jag att fyran visar den första Ghostbusters-filmen imorgon.
Om man trots allt vågar sig ut imorgon kan jag rekommendera Taxi, Taxi på Debaser. Tvillingduon hajpades något otroligt när de började göra väsen av sig för sisådär fem år sedan. Men sen var det rätt tyst i några. I höstas kom dock första fullängdaren ”Still standing at your back door”. Har sett dem live ett antal gånger och skulle nästan säga att det så de gör sig bäst.
Det har varit en mycket bra konsertvecka för min del. Jag har sett och framförallt hört två väldigt begåvade unga kvinnliga artister. En svenska och en rysk-amerikanska. I måndags var jag och såg Regina Spektors på Cirkus. Redan förbandet Jenny Owen Youngs visade att det skulle bli en mycket trevlig kväll. Henne ska jag definitivt lyssna mer på. Hon kändes lite som en nollnoll-talets Liz Phair.
När så Regina Spektor äntrade scenen visste jublet inga gränser. Det var länge sedan jag såg en sådan entusiastisk publik. Och även en så pass spretig publik. Allt från yngre tonårstjejer med deras mammor till äldre musikjournalistgubbar och allt däremellan. Att Regina Spektor är ett muskaliskt geni är svårt att säga emot och konserten var otroligt bra. Hon kompades av två kinesiska stråkvirtuoser och en väldigt habil trummis.
Jag har bara sett henne en gång tidigare, på Way out west 2007. Då började det ösregna mitt i konserten men det gick liksom inte att gå därifrån. Man var som fastnaglad vid marken, hypnotiserad av de fantastiska låtarna. Och inte var det sämre i måndags. En av årets bästa konserter.
I onsdags såg jag svenska Melissa Horn på Göta Lejon. Tjejen är bara 22 år och har redan gett ut två album. Det var först vid släppet av hennes andra ”Säg ingenting till mig” tidigare i höst som jag överhuvud taget upptäckte att hon existerade. Plattan har sedan dess snurrat flitigt på min cd-spelare (och spotify). Det är lätt att avfärda henne som en ung Lisa Ekdahl eller Sofia Karlsson-kopia men då tar man fel. Även om hennes röst och tilltal kanske inte är unikt så har hon någonting speciellt som inte går att missa när man väl gett henne en chans.
Konserten var i alla fall en extremt angenäm upplevelse. Hon börjar med att köra ett antal låtar ensam med gitarr. Och då låter det så finstämt och dovt att jag sitter och är nervös för att något stolpskott i publiken ska börja prata och förstöra hela stämningen, något som så ofta händer på sådana här konserter. Men publiken sitter knäpptyst, som i trance. Förutom när de applåderar. Då låter det som folk tar i från fötterna.
Det är en väldigt brokig skara som kommit till Göta Lejon den här kvällen. Jag kan tänka mig att Melisas Horn attraherar väldigt olika typer av musiklyssnare. Även många av dem som bara köper en skiva per år. Men då kan man minsann gjort ett sämre väl. En av kvällens höjdpunkter är mellansnacken. Trots hennes ringa ålder och relativa orutin på att spela live så snackar hon friskt mellan låtarna och är otroligt rolig och charmig. Jag ser redan fram emot hennes nästa skiva.
I måndags såg jag den danska gruppen Mew på Cirkus i Stockholm. Mycket kan man säga om Danmark men så mycket bra musik har de faktiskt inte producerat. Mew är dock undantaget som bekräftar regeln. Jag upptäckte dem i stort sett strax innan jag såg dem på Popagandafestivalen för ett antal år sedan. När den fortfarande var på Universitetet och gratis.
När det gäller spelningen i måndags så skulle man helt enkelt kunna säga att de levererade. Det var bra, och högt, ljud. Det är skönt att emellanåt gå på en konsert där man verkligen känner musiken. Trummisen Silas Utke Graae Jørgensen hade inte en lugn stund utan trummade på för kung och fosterland, eller kanske Drottning och fosterland i det här fallet. De spelade både låtar från nya skivan ”No more stories…” och från tidigare skivor. Bland annat några av mina favoriter som ”The Zookeeper’s Boy” och ”Am I Wry? No”. De verkar också ha lagt ner en hel del tid på att förbereda det visuella. De körde projiceringar till varenda låt. Inte speciellt avancerade men ändå rätt snygga.
Jag har nog sagt det här förut men jag tycker verkligen att Cirkus är en trevlig konsertlokal. Var ju och Pet Shop Boys fantastiska konsert där i somras och ska dit igen om ett par veckor för att gå på en av Regina Spektors två utsålda konserter. Den konserten ser jag för övrigt fram emot väldigt mycket. Senast jag såg henne på Way out west för några år sedan var hon fantastisk.
Förra veckan kunde jag konstatera att jag inte läst nobelpristagaren i litteratur det här året heller, att Fleetwood Mac anno 2009 åldrats med värdighet och att jag i motsats till vissa (läs: alla) kritiker tyckte att konsert i Globen i lördags var riktigt bra samt att det är dags för en ny förbundskapten för Sveriges fotbollslandslag.
Det är ju bara att konstatera att vi just nu inte har ett tillräckligt bra manligt landslag i fotboll. Det är dags för förnyelse. Förhoppningsvis får vi det i och med en ny förbundskapten. Det kanske är dags att slänga in Glenn Strömberg i mixen. Är han lika bra lagledare som han är tv-kommentator så borde ju succén vara så god som klappad och klar. Får se om man kommer få uppleva något som liknar 1994 års kvalitetslandslag och den eufori som de orsakade någon ytterligare gång under sin livstid.
Australiensiska The Lucksmiths har funnits sedan tidigt nittiotal. De har hunnit släppa drygt tio skivor och turnerat ett antal varv runt jorden. De tillhör den där ligan med artister och band som verkar trivas ganska bra med att aldrig riktigt slå stort. Jag upptäckte dem någon gång under slutet av nittiotalet och har lyssnat på dem sedan dess. Jag har sett deras konserter i stort sett alla gånger de varit i Sverige sedan jag upptäckte dem. På tantogården, på Pop Dakar, på Debaser och säkert ytterligare ett antal ställen som jag inte kommer på nu. Jag skulle gissa att deras skivor inte säljer i några jätteupplagor direkt men att deras fans är hängivna. Deras ganska enkla men otroligt meliodiösa pop, som antagligen kan skulle kunna benämnas mespop, och framför allt deras otroligt smarta texter gör dem till ett av mina favoritband.
Tyvärr har de nu bestämt sig för att splittras. Efter sina 16 år tillsammans annonserade de i maj på sin hemsida att bandet efter sommarens avskedsturné skulle upplösas. Avskedsturnén nådde Stockholm och Debaser Slussen på onsdagen i förra veckan. Debaser var fullsatt och jag vågar nog säga att ingen av de som kommit dit blev speciell besviken. De var en väldigt fin och värdig konsert men låtmaterial från hela karriären. Jag blev väldigt glad över att de spelade ett par av mina favoriter, ”Untidy towns” och den för dagen väldigt passande ”T-shirt weather”.
Australiensiska 
Work is a Four Letter Word 