Det svenska bandet Peter, Bjorn and John har funnits i över ett decennium och fick en smärre hit för några år sedan med vissellåten ”Young folks”. De är ett sådant där band som funnits med i periferin för mig i en massa år men som jag aldrig fallit för helt och hållet. Jag har ett gäng av deras skivor och jag har sett dem live otaliga gånger men jag skulle inte kalla mig ett fan. Och när jag lyssnar på senaste skivan ”Gimmie some” som kom ut 2011 så slår det varför. De är duktiga musiker och kompetenta låtskrivare men låtarna tar liksom aldrig fart. De puttrar på lite småmysigt men när låten eller skivan är slut så stannar inte musiken kvar. Man ha glömt den i samma stund som plastskivan slutar snurra i cd-spelaren. Det är synd för jag skulle verkligen vilja vara ett större fan av Peter, Bjorn and John. Kanske kommer deras större genombrott med nästa skiva. Vem vet. Som tur är verkar det inte gå någon nöd på de tre gossarna ändå. De är intrikat invävda i den svensk popvärlden genom att de producerar och spelar med flera artister och band. Björn Yttling har ju bland annat producerat Lykke Li, Primal Scream, Robyn och nu senast Chrissie Hynde.
Rest in peace Rick
Av någon anledning såg jag de sex första avsnitten av The Young Ones runt en miljon gånger i mina unga tonår och jag tror det har präglat mig mer än vad som kanske är nyttigt. Vila i frid Rick Mayall.
Det är så jag säger det
Jag har varit på Ullevi ett antal spelningar. Sett både Springsteen (flera gånger), Stones och U2. En del spelningar har varit riktigt bra. Andra mest kul att ha upplevt. Men lördagens Ullevispelning med Håkan Hellström verkar inte helt otippat ha varit både och. Och den missade jag. Jag har en känsla av att jag kommer ångra under resten av livet att jag inte gick på denna den största spelningen i Norden någonsin.
Det finns en del spelningar som man är väldigt glad att man varit på. Det finns en del konserter där fler personer än vad rimligtvis kan ha fått plats i lokalen i efterhand ändå säger att de var där. Jag har varit på väldigt många spelningar. Jag har varit på många riktigt bra spelningar. Jag har varit på en del spelningar som i efterhand ansetts mer eller mindre klassiska. Jag har sett Håkan Hellström live fler gånger än jag kan komma ihåg. Men jag var inte på plats när han inför 69349 människor rev av en över tre timmar lång, redan legendarisk, spelning i lördags. Och detta kommer jag nog alltid lite grann att sörja.
Vi är bäst
Såg Lukas Moodyssons senaste film ”Vi är bäst” härom dagen. Den kom förra hösten men jag har inte hunnit se den förrän nu. ”Vi är bäst” handlar om två 13-åriga kompisar som mer eller mindre av en slump bestämmer sig för att starta ett punkband. Filmen utspelar sig i början av 80-talet och nu som då blir ett band bestående av enbart tjejer behandlat på ett helt annat sätt än ett band bestående enbart av killar. Ingen av tjejerna kan spela något instrument men de lyckas värva skolans kristna gitarrvirtuos (en klassisk tönt) och börjar sakteliga repa sig till någonting stort.
Jag satt och log större delen av filmen. Det är en väldigt fin rulle med en bra historia och jättefina skådespelarinsatser av speciellt de yngre skådespelarna. Och som alltid är Moodyssons hantverk när det gäller att fånga tidskänslan otroligt bra. Dessutom känns det ganska ovanligt inom svensk film att porträttera karaktärer i den här åldern i en film som riktar sig till vuxna. Rekommenderar den varmt!
Kulturförstöring
När ljuset släktes i salongen lutade jag mig åt sidan och viskade till mina med besökare ”Det är ett stort monster som förstör saker… Det kan inte misslyckas!” Och under de första minuterna trodde jag faktiskt på det själv. Trots de alldeles för välkända intro scenerna, trots Bryan Cranstons hackiga repliker (för han kan ju så mycket bättre!) och trots det sega, sega tempot så trodde jag faktisk att det inte gick att misslyckas. Det skulle ju trots allt handla om ett stort monster som förstörde saker! Men det gick att misslyckas. För man fick ju nästan aldrig se monstret! Det tog närmare 1,5 timmar innan den stora kille intog scenen (då hade ett par mindre ödlor röjt runt ett tag men vem vill se förbandet när man väntar på den stora arenarockaren?) och då var det redan försent… Allt kändes som en mediokert författad TV serie, ett antal 20 minuters sekvenser efter varandra som egentligen inte hade så mycket med varandra att göra. Ett tag kändes det som den enda röda tråden var Ken Watanabe som hasade sig igenom var tredje scen och viskade japansk visdom. När man väl fick se The Original G så var det dock väldigt vackert, 3Dn var väldigt välgjord och de sista 20 minuterna är visuellt något av det snyggaste jag sett i jättemosterväg. Men det räcker inte riktigt för att motivera ett biljettpris på 150kr (ink 3d glasögon).
Andy did you hear about this one?
Tack Internet. Om inte jag inte hade det innan så har jag nu förstått varför det finns till. Det har tagit några år men det var det värt. Spana in sajten ”The first men on the moon”. Där du kan följa hela den första månlandning 1969 i realtid. Men du får i alla fall se bilder från månlandaren ”Örnen” samtidigt som du hör (och kan läsa) kommunikationen i flygledningscentralen och med astronauterna. Otroligt fascinerande. Än mer fascinerande blir det när man betänker det faktum att datorkraften på farkosten som landade på månen motsvarande ungefär ett par Commodore 64-datorer.
Vinyl rulez
Hanna Fahl tipsade för några veckor sedan om podden ”DJ 50 spänn”. Efter att ha lyssnat på några avsnitt kan jag varmt rekommendera den. Upplägget är lika enkelt som det är underhållande. Varje gäst har inför programmet fått 50 kr som de ska spendera på 5 skivor i vinylbackarna i skivaffärer, loppisar eller second hand-affärer och sedan komma tillbaka och berätta vad de hittat. Valet är inte helt upp till gästen utan de fem väljas i enlighet med uppsatta kategorier till exempel ”den här köpte jag pga av omslaget” eller ”blunda och välj”. Sedan pratar helt enkelt programledaren Tommie Jönsson och gästen om skivorna och musiken. För en musiknörd som jag som tillbringat otroligt många timmar med huvudet nedstucket i skivbackar är det naturligtvis väldigt underhållande lyssning.
Hittills har Tommie Jönsson gjort 20 avsnitt av podden med bland annat Märta Myrstener, Roger Gunnarsson, Ika Johanssesson och Johan Jacobsson som gäster.
(Dont) Wish You Was Here
Okej, jag gillade faktiskt Garden State, jag gillade Scrubs (i början) och American Independent är väl min favoritfilmgenre… Men när jag ser trailern till Zach Braffs senaste sköna-snubbe film så kräks jag lite i munnen.
Det känns som jag borde gilla den här filmen. På ytan verkar det vara en Juno en The Squid and The Wale eller en Little Miss Sunshine, en lagom querky film om halvknäppa indieamerikaner som drar runt, vänder upp och ner på sin värld och sedan hittar sig själva i bråten. Men samtidigt är det något som känns fel, väldigt fel. Jag får känslan av att allt är så fruktansvärt mallat. Whish I Was Here känns som en film av någon som vill göra en querky american indie, inte som en film av någon som faktiskt har någonting att säga. Och det är väl där problemet ligger. För en vilja att göra en genrefilm behöver inte vara fel, Quentin Tarantino och bröderna Coen gör det fantastiskt bra, men fyller man inte genreskalet med någonting eget blir det bara yta och tomma poser man sett tusen gånger tidigare. Men jag kan ha fel… Jag har bara sett trailern. Det kanske är den det är fel på, filmen kanske är fantastisk… kanske.
Pixies på Gröna Lund
Upptäckte precis att Pixies kommer till Gröna Lund i sommar. Otroligt kul att de kommer hit men valet av spelställe känns ju ganska märkligt. Nu överraskar ju visserligen Gröna Lund med några ”smalare” som de klämmer in mellan alla Sean Bananer och Lalehs etc. Såg till exempel Beck där 2001. Tycker nog inte att konserterna där brukar bli så speciellt minnesvärda dock, de brukar väl dessutom hålla sig till att entimmesformatet. Det är ju ett sympatiskt pris dock, speciellt om man vill se några stycken konserter och löser säsongskort. Pixies spelade ju i Stockholm i höstas (då i Munchenbryggeriet) så de invigda har ju haft sin chans att se dem på mer konventionella spelställen. Jag såg dem på Hultsfred kanonåret 2004 (samma år som Air, Broder Daniel, Kris Kristoffersson, Morrissey, Phoenix och PJ Harvey spelade på den nu nedlagda festivalen) och även på Where the action is 2009. Hultsfredsspelningen minns jag som riktigt bra. Båda de spelningarna inkluderade även Kim Deal på bas, nu har hon ju hoppat av bandet (igen).
Innocence & despair
Hittade ett youtubeklipp med en kanadensisk ungdomskör som gör smäktande version av en av mina absoluta favoritsånger med Belle & Sebastian, ”Fox in the snow”.
Och när vi ändå är inne på kanadensiska barn och ungdomskörer som sjunger poplåtar så måste jag slå ett slag för en smått fantastisk skiva som tack och lov återutgavs i början av 2000-talet. Det var en driftig musiklärare som på sjuttiotalet samlade eleverna från några skolor i ett litet samhälle i Kanada i ett musikprojekt där de sjöng och spelade riktiga popklassiker som ”Help me Rhonda”, ”Space Oddity”, ”Desperado” och kanske min favorit på skivan ”The long and winding road”. Skivan trycktes när det begav sig bara upp till närmast sörjande men på något sätt var det någon som lyckades få tag på skivan decennier senare som tyckte att den förtjänade en större lyssnarskara. Vid återutgivningen 2001 fick skivan det passande och vackra namnet ”Innocence and despair” och jag ser nu att den faktiskt finns på Spotify.
Work is a Four Letter Word 