Och så går ännu en åttiotals ikon ur tiden. Självklart talar jag om hjälten Patrick Swayze, vars namn alltid kommer förknippas med filmen… Road House. Några av er kanske även minns honom som snyggingen i filmerna Dirty Dancing och Ghost, men för mig kommer han alltid vara den hårde men rättvise dörrvakten Dalton, mannen som (om man retade honom tillräckligt länge) kunde slita ut ens adamsäpple med tre fingrar!
Nej, ärligt talat… Swayzes bästa film är utan minsta tvekan Point Break, Kathryn Bigelows surfaction från 91 med förutom Patrick även Keanu Reeves och Gary Busey! Så, det blir till att trycka in en gammal VHS i JVCn i kväll och drömma sig tillbaka till 90talet. Kanske korka upp en flaska tinto också (till minne av en annan hjälte som tyvärr druckit sig ur tiden. Floyd, tidernas bästa TV kock!). Adios amigos.
Det finns några år under ens uppväxt när man är extremt mottaglig för… typ allt. Men framför att för all typ av kultur som över huvud taget kommer i närheten av att beskriva ens eget liv, ens utveckling från barn till… större barn, ens drömmar och misslyckanden. Det behövde inte vara jättebra filmer eller böcker eller skivor, men bara för att man råkade se Best Seller eller höra Neverminde eller läsa Tärningsspelaren de där ödesdigra månaderna när precis allt är jätteviktigt har de etsats sig fast i medvetandet för alltid.
Efter en lång och plågsam terrorkrig med mina föräldrar lyckades jag i slutet av 80talet få hem både FilmNet och VCR till radhuset och en värld av mer eller mindre fantastiska filmer öppnade sig för mig. Raw, Hennes Alibi(?), Commando och (något senare) Ford Fairlane sågs alla säkert mer än 20-30 gånger. Jag brukade då och då även bära över videon till en kompis (som bara bodde ett par kilometer bort) för att sedan kopierade vi alla filmer vi kom över. Med tanke på att man var tvungen att kopiera i realtid så blev det ju inte så där jättemånga man han med på en eftermiddag.
En av de filmer som för alltid brände sig fast i min ryggmärg från den tiden är Rob Reiners lilla mästerverk The Sure Thing (85) med John Cusack i huvudrollen. Efter This Is Spinal Tap (84) och innan Stand by Me (86), den fantastiska The Princess Bride (87) och When Harry met Sally (89) gav sig Rob in i collegefilmsträsket och knåpade ihop det lilla mästerverket The Sure Thing. Filmen är en road movie med en inte allt för originell story (Cusack carpoolar genom USA för att komma till Kalifornien där hanns kompis fixat ”The Sure Thing”… Vilket helt enkelt är en tjej som vill ligga…, men på vägen blir han kär i goodie two shoes pluggisen Alison och yada, yada, yada sen blir allt bra). Det är lite som Harry och Sally men bara den där första bilresan… I alla fall, bara för att jag såg filmen när jag gjorde (och för att Cusack är så bra på vrickade collegekillar) så var det så jag trodde mitt liv skulle bli, åtminstone min gymnasietid… Och det var Cusack jag trodde jag skulle vara. Nu blev ju varken livet eller jag så… men jag tror ändå lite av det där finns kvar. Jag tror ändå lite av den jag är idag har att göra med att jag såg The Sure Thing just precis då… Och det känns helt ok.
(Vad som där emot inte känns lika ok är att tonvis med kids nu växer upp med filmer som American Pie och Not Another… filmerna! Det kan inte vara bra…)
Och så går ännu en åttiotals ikon ur tiden. Självklart talar jag om hjälten Patrick Swayze, vars namn alltid kommer förknippas med filmen… Road House. Några av er kanske även minns honom som snyggingen i filmerna Dirty Dancing och Ghost, men för mig kommer han alltid vara den hårde men rättvise dörrvakten Dalton, mannen som (om man retade honom tillräckligt länge) kunde slita ut ens adamsäpple med tre fingrar!
Det finns några år under ens uppväxt när man är extremt mottaglig för… typ allt. Men framför att för all typ av kultur som över huvud taget kommer i närheten av att beskriva ens eget liv, ens utveckling från barn till… större barn, ens drömmar och misslyckanden. Det behövde inte vara jättebra filmer eller böcker eller skivor, men bara för att man råkade se 
Work is a Four Letter Word 
