The Zombie vs. Dracula

I veckan förärade jag popcornpalatset Filmstade Sergel med ett besök och beskådade den synnerligen medryckande, humoristiska och på alla tänkbara sätt angenäma Zombieland. I genren lättsam amerikansk zombiekomedi med mycket pang-pang och roliga cameos (Bill ”Fucking” Murray!) placerar sig Zombieland lätt på topp tre.

För några veckor sedan läste jag en text i DN om zombiens uppgång och vampyrens fall, i krönikan drogs paralleller till klass och social ställning. Där vampyren skulle stå för överklassen och zombien för underklassen. Hotbilden skulle nu ha förändrats så att vi (biopubliken) nu upplevde den ruttnande, hjärnkonsumerande massan som ett större hot än den blodtörstige greven med sina vassa tänder och sofistikerade bordskick. En intressant betraktelse, kan det ha något med hur den amerikanska drömmen sprids över världen att göra? Alla tror att de kan bli miljonärer så vi låter höginkomsttagarna ha kvar sina privilegier samtidigt som den sjuka, sårig massan med dålig tandhygien med alla meddel måste stoppas från att ta tillbaka det som rättmätigen tillhör dem…För snart kanske det är vår tur att sitta på toppen och föraktfullt titta ner! 

En annan tolkning av zombie vs. vampyrfenomenet kan vara USAs uppgång och Europas slutgiltiga fall. Den feta, ovårdade och ultravåldsamma köttbergen sprider nu sitt skräpkulturvirus över världen och hur vi än kämpar så är de bara för många. De finns överallt! Den stackars greven med sin frack, sina fina viner och sina förstautgåvor av Sartre har inte en chans.

Eller så är det bara film… Vad tror du?

Zobieland går i alla fall på bio nu, spring och köp biljetter så fort du kan! Annars äter jag upp dig.

the Bellasarious Memorandum

Denna soliga torsdagseftermiddag kom jag av en händelse att tänka på skådespelaren Liam Neeson. Det är inte varje dag jag kontemplerar denna allt för långa irländare, han är inte med i särskilt många av mina favoritfilmer och hanns träiga Qui-Gon var väl ungefär lika irriterande som den där rastagrodan i nya Star Wars.

Anledningen till att jag funderar på Liam idag har helt och hållet att göra med att den gamla Evil Dead regissören Sam Rami bestämt sig för att ta en paus från Spindelpojken franchisen och gå tillbaka till sina rötter med den kritikerrosade Drag Me To Hell. Ungefär samtligt som denna skojskräckis hade premiär (ett skönt alternativ till Saw/Hostal ångesten som plågat skräckgenren de senaste åren) hittade jag den bortglömda Darkman från 1990 i 49kronors lådan på ICA.

Darkman var Ramis första Hollywoodfilm efter lågbudgetsuccéerna Evil Dead 1&2 och i huvudrollen ses… Liam Neeson! Liam spelar forskaren Peyton som efter lite eltortyr och en stor explosion blir den maskerade hämnaren Darkman som ger sig på maffiabossen Robbert G. Durant (Larry Drake! Som du även såg som Benny i Lagens Änglar). Darkman är en riktigt skön superhjältefilm med en antihjälte utan superkrafter som har ihjäl sluskiga skurkar samtidigt som han slås mot sina inre demoner.

Två år innan Darkman gjorde Liam även en liten roll i den allra sista Dirty Harry filmen The Dead Pool, en film som förutom radiostyrda bombbilar och en avrättning med en jätte, jätte, jätte stor harpun (!) även innehåller Jim Carry i en jätteliten roll som en nerknarkad Axl Rose kopia.

Det var det, två sköna Liam Neeson-filmtipps inför alla slappa sommarkvällar som kommer. Nu ska jag tänka på något annat.